Jamen tack för allt 2018, tack så innerligt för min onda kropp. Och för allt ont som hänt mig under året. Tack för att just du var där och påminde, om mitt sista år i första halvan av mitt liv. Tack för att du lät mig långsamt lära känna hur bitterhet kan göra vem som helst “ful”. Nu går jag in i det nya året med en kappsäck som inte tynger och som har redskap och verktyg för ett strålande år. Det kommer inte göra ont inte heller vara lätt.
Nu har jag firat jul och nyår i sällskap av familj och vänner. Jag har röjt undan julen så gott som, bara granen och adventsstjärnorna kvar. Min kära mamma har dock fått spendera allt firande på sjukhus, det hade vi inte räknat med men ibland blir det inte som man hoppas. Nu är hon hemma igen och jag ska prioritera tid för henne, det behöver hon.
Jag såg en film på fb, det var en ung kvinna som berättade om sin flykt från Nord Korea. Om livet där och hopplösheten dom alla lever i. Hon berättade om kontroll och makt. Den enda tv kanalen. Om hur man blir avrättad för att man ser en Hollywood film. Hon berättade om hur hennes mamma valde att bli våldtagen för att skydda sin dotter från samma helvete. Hon berättade att stjärnorna på himlen var hennes enda vänner under flykten och att ingen i världen bryr sig om henne. Det går knappt tänka sig in i situationen det är för otänkbart och overkligt.
Jag tar hennes historia med mig i år, precis som jag gjort med andra historier. Det får en att försöka lite extra för dem som behöver det.
