Jag minns det som igår. Hennes ansiktsfärg var liksom genomskinligt grå och ögonen djupt trötta. Hon hälsade med en mycket syrefattig röst på mig och jag tänkte… Hon kan inte ha länge kvar. Hon dog några veckor senare.

Hon var en av de som levt hela sitt liv med assistans. Fingrarna var helt krökta, benen kunde hon knappt sära. Nacken helt stel liksom större delen av hennes kropp. Hennes livsituation var helt avgörande med den personliga hjälp och hjälpmedel hon kunde få och fick också. Men en sak som ingen kunde förutse var att den person som kom att bli hennes assistent på heltid dagligdags också var den personen som inte såg hinder. Det var hon som satte saxen i de hopplösa kläderna för att sy om dem och sätta kardborre istället för knappar och dragkedjor. Det var hon som uppmuntrade till att -klart du kan måla  och sy själv, vi måste bara hitta nya sätt att göra det på. Det var hon som lagade maten, flera olika storkok tillsammans med sin brukarkamrat. Dom blev ju så småningom kamrater och delade flera intressen. Rutiner blev oerhört viktigt särskilt som hennes hälsa blev allt sämre. Det var svårt för andra tex vikarier att förstå att minsta lilla nagelrispa på hennes väldigt tunna hud ställde till det i veckor efteråt. Men i det stora hela så var hennes vardag fantastisk. Hon sydde mycket barnkläder som hon sen skickade med organisationer som delade ut till behövande barn över världen.

Jag minns henne som väldigt levnadsglad och rik på livet, som hennes rabatter ungefär. Varje år när jag var liten gick jag förbi för att klappa “lammöronen”

Dom är borta nu och det är också hon…. Men det värsta av allt är att möjligheten till ett rikt liv när man bara kan leva fullt ut med assistans… också är borta.

Jag ska göra allt jag kan varje gång jag har möjlighet att förändra något litet som stort  och jag hoppas du som läser gör det med.